Jag drömmer om…
…en konst som har jämvikt, renhet och lugn. En konst som kan ge människan avspänning – något som liknar en god länsstol där man vilar ut efter en fysisk ansträngning.
Dessa rader av Matisse har jag citerat i tidigare presentationer och trots att jag passerat olika faser i mitt måleri känns de fortfarande aktuella. De återger på ett träffande sätt den målsättning jag har med mitt skapande, så jag tar mig friheten att göra orden till mina.
I över fyrtio år har jag varit bildskapare, vandrat genom genrer och stilar, testat uttryck, material och domäner, strövat runt i öppna landskap, fascinerats av att lura ögat och då och då låtit slumpen ta över i ett måleri helt utan avsikter. Andra gånger har tanken fått styra handen i total kontroll över hantverket.
Jag har fogat mig, vågat, inte vågat, lyssnat, inte lyssnat. Och bilderna har följt med, somliga spontana rörelser inifrån och ut, andra förväntade och inordnade. Men så är livet, vi har inte samtidigt tillgång till alla delar av oss själva och överraskas ofta av vilka vi är. Men i stunden är vi förmodat ärliga.
Att vara målare fordrar envishet, tålamod och en viss fallenhet. Det är ett ensamt jobb, inga arbetskamrater finns att spegla sig i, och det är också ett arbete där prestationen ständigt bedöms och hamnar på någon slags skala. Att hitta nya motiv kan vara både mödosamt och tidsödande och det händer att jag skissar och målar i veckor innan en ny bild fungerar. Och ändå fortsätter jag.
Men kanske handlar det då om det där andra – om drivet, nyfikenheten, önskan att få gestalta. När lusten segrar över anpassligheten och måleriet blir sin egen belöning, när bilden växer, färgen lever och duken glöder. Då. Där. När jag finns i de andra rummen, ensam med mig själv och Bilden. Den med stort B. Den som liksom bara uppstår. Överrumplar. Då när allt är eufori och jag drivs framåt mot nästa bild, och nästa…
Att sedan få presentera bilderna för en intresserad publik är helt enkelt ett privilegium, något som jag nog har svårt att leva utan.
I fyra årtionden har jag levt på min konst. Och vet att målarliv är som annat liv, som tigerkaka, ljust och mörkt. Men allt som oftast överraskar det och är alldeles, alldeles underbart!
Lotta
